Lilla mamma.

Vad ska jag göra med dig. Jag vill ha dig i mitt liv. Men inte så här. För 1½ år sedan höll jag på att förlora dig på riktigt. De ringde från sjukhuset och sa att cancern hade gjort att du fått vätska i kroppen och att hjärtat inte orkade pumpa runt blodet i kroppen. Kanske skulle hjärtat lägga av helt. Det vore bäst om vi kunde komma in. Vi följde dig till hjärtintensiven och såg syremätaren dippa oroväckande lågt. Blinka rött för att då och då komma upp till "accepterat lågt" Men det gick vägen. Du klarade det! Efter 17 månaders cellgifter så var cancern borta. Du ska tillbaka i augusti och vem vet hur det ser ut då? Kanske drar allt igång igen. Vem vet hur långt du har kvar på denna jorden. Varför gör du så här med ditt liv. LEV nu! Ta vara på den tid du har. Vad är det jag missar. Vad är det jag inte förstår. Varför är du så olycklig. Varför vill du inte leva utan bara försvinna bort. Inte tänka. Inte vara.
Vad ska jag göra. Vad kan jag göra.
Orkar inte leva i hopp och förtvivlan hela tiden.
8:e dagen är det idag. Hur orkan man dricka i 8 dagar. Hennes lilla kropp fixar inte mycket mer och jag är rädd. Rädd att en dag inte se att hon kollar datorn. Rädd att en dag inte få tag på henne och åka hem till henne och hitta henne liggandes på toaletten. Eller i köket. Eller hallen. Jag ser det framför mig hela tiden.
Varför vill du inte leva, lilla mamma?